.. något över förväntan
Även om man inte gör det med vilje så bygger man upp förväntningar och ja, det är ju helt klart mycket lättare att bli besviken då. Jag blev besviken på den första boken, det måste jag erkänna, men tyckte att den andra delen var jättebra, trean har jag inte kommit så långt på än - men än så länge är den rätt så bra.
Det här med att bygga uppförväntingar efter andras erfarenheter kan gå åt ett helt annat håll också. Jag, mina systrar och min pappa har varit på bio nu ikväll och sett Arn Tempelriddaren. En film som jag inte hört annat än negativ kritik om... Det visade sig vara en bättre metod, för jag tyckte om den! :-)
Efter filmen åkte jag hem till Sara och satt och snackade skit med henne och Emma. Det var meningen att vi skulle titta på film först men vi fick inte igång DVD spelaren. haha. Så vi har suttit och snackat om Rhodos resan istället! :-) Det är typ tre månader tills vi ska åka men det var nästan så att jag ville börja packa nu när jag kom hem. Längtar verkligen tills vi ska åka...
På väg till bilen fick jag syn på årets första igelkott. Ljuvligt söt :-)
(bild från googlesökning)
Människor och pengar.
Varför sitta inför hela Sverige och erkänna att man varit otrogen, stulit, tycker att ens kompisars partner är snyggare än sin egen, att det är saker på ens partners kropp man inte är nöjd med?
Värst var det inte för personen som satt och skulle svara på frågorna, det värsta var att se deras vänner, partners och föräldrar - sitta och bli förnedrade inför hela Sverige.
Folk gör verkligen vad som helst för pengar.
Björn, tell me something I didn't know.
Ni som inte har tid att titta på hela klippet (just nu iallfall)
kan åtminstone spola fram till 02:56 och kika lite lätt.
Jag vill veta att jag lever
En fantastisk film - på något vis blir den bättre varenda gång jag ser den, men ändå så glömmer jag bort mellan gångerna hur underbar den är. Eftertexterna är inte över, och jag sitter och skakar av alla rysningar som filmen och musiken ger mig.
Så som i Himmelen.
Sång Helén Sjöholm
Sång Frida Hellgren
The Bodyguard
Igår satt jag och tittade på The Bodyguard samtidigt som jag försökte mig på att laga en gryta... Grytan blev sådär men filmen var som vanligt helt underbart bra. Läste boken för några år sedan och sen såg jag filmen, och fastnade helt :-) Whitney Houston när hon var som bäst och ja, det finns väl ingen snyggare man än Kevin Costner.
Man kan se den om och om igen helt enkelt. :-)
Worlds greatest Greys
Men mycket har hänt sen sist, en ny Grey, ingen Burke, ingen Addison (som varit min favorit by the way) men ingen slår Denny Duquette, aldrig någonsin har jag gråtit så mycket när en TV-påhittad-person dött i TV. Har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv, NÅGONSIN. (kanske överdriver lite grann)
Jag saknar honom, på riktigt.
Blev nästan lite tårögd nu faktiskt.
En historia om tre män och en häst.
Nu när jag äntligen är mitt uppe i en helt fantastisk bok så har jag ju lovat att berätta lite mer för er om den.
Det är en sann historia, skriven av Laura Hillenbrand, som utspelar sig under depressionens sista år i USA, på 1930 talet. Kapplöpning är den största och mest folkkära sporten.
Seabiscuit var en häst ingen trodde på, ingen trodde att han någonsin skulle ha det som krävdes för att lyckas som galopphäst. Men en man såg hans väl gömda kämpaglöd, tränaren och före detta cowboyen Tom Smith. Han såg en glöd i hans ögon som ingen annan såg, det skulle ta lång tid innan någon annan än Tom började tro på den lilla fula, taniga och fruktansvärt envisa hästen.
Tillsammans med Charles Howard och jockeyn Red Pollard kom Seabiscuit att bli den störste kapplöpningshästen i Amerikas historia.
Detta är verkligen en sann solskenshistoria, med några små snedsteg på vägen, som alltid. Många av er har kanske sett filmen och jag tycker att det dessutom är en fantastiskt passionerad film. Om man personligen är intresserad av lite mer kapplöpningshistoria och många små, flikar in om de flesta personer som var med genom historien.
En annan liten intressant sak som skrivs mycket om och som var väldigt intressant för historien är vad människor gör för att hålla sig smala. Red Pollard, George Woolf och de andra jockyes som är med i boken, och antagligen de flesta som nånsin faktiskt jobbat som jockey var allt från från 12 år gamla, trots att 18 år var den egentliga minsta åldersgränsen för att få tävla, upp till kanske 25 år, och de vägde knappt 45 kilo och jobbade lika hårt som elitfriidrottare idag, och åt endast te.x. två torkade salladsblad om dagen.
Det är väldigt intressant att jämföra detta med dagens skönhetsideal och framför allt med catwalkmodeller och deras metoder för att hålla vikten nere.
Jag är inte klar med boken än, men den är fantastiskt rolig att läsa och väldigt intressant. Så jag får absolut rekommendera den till er allihop :-)
Seabiscuit och Red Pollard
Tobey Maguire och Hollywoods Seabiscuit
Copyright www.seabiscuitmovie.com
